Knud Odde: 12 akvareller

“Varför Kina? Varför en inspiration från eller en förklädnad till kinesisk kultur? Det är kanske det första vi frågar oss, när vi ställs inför Knud Oddes nya bildserie i akvarell. Det finns en fint självironisk överdrift i denna “kinesiska” appropriering, som visar mot att det fortfarande är oss själva som bilderna berättar om, men oss själva sedda genom en annan estetisk lins. Kanske alluderar Odde mot hur själve van Gogh i sin tid använde sig av ett motsvarande Japan som en projektionsyta för sina utopiska föreställningar om ett annorlunda samhälle där alla var likvärdiga hantverkare, och konsten en integrerad sida av den samhälliga helheten. De unga männen i Knud Oddes bilder liknar på tidigare decenniers cubanska frihetshjältar, bara så mycket mildare och fredligare. Medan de äldre ibland de, i bilderna alla tycks vara taoistiska vismän. Kvinnorna förefaller androgyna, i sina dräkter och månansikten. De avrundade linjerna och matta tygfärgerna, i målningarna, verkar genomgå en alkemisk process. Yang och yin vilar i varandra likt himmel och jord, i landskapens jämnfördelande och högliggande horisonter.

Är det inte märkligt att dessa avbalanserade bilder målas just nu, medan Ryssland invaderar Ukraina, och globalt det ekonomiska framsteget prioriteras vidare på naturens bekostnad? I ett västerland lika frenetiskt hyperaktivt som Putins REM-sömn? Men så är detta så den utopiska motreaktionen, motbilden. I det stora mediabruset yrkar bilderna på tystnad, deras rum förblir orörliga och invaderas inte av tid. Färgerna är jordfärger, ockra, och drömmer om frid och avstämdhet. I dessa bilder är vi i ett Europa, ett västerland, som slutat producera och istället filosoferar. Vart ting vilar i sig själv: utfällt löv, blommande gren, blå lotus, bladliknande skrivdon, mjukt utslätat pappersark. Föremålen ligger stilla i bilderna likt substantiven i en tanka-dikt. Lekfullt men eftertänksamt passerar de stora livsdagarna. Vetenskapsmannen är här poet, och poeten en mild filosof. Tidsflykt och prestationskrav verkar sakna betydelse. De gråtonat titanvita färgerna har funnit en ny harmoni tillsammans med de varma sandgula. Den vita tigrinnan kysser till sig den mystiska livssaften, som man säger innanför taoistisk tantra.

Så vad betyder allt detta, har konstnären efter sitt tidiga deltagande i punkkulturen och i nyexpresionismens Gefühl und Härte, nu vid sina mer mogna år, arbetat sig fram till att absolut stillhet är det mest revolutionära i en tid som brusar och brölar allt högre och påträngande? Är bildernas meditativa strävan ett tecken på att rebellens sista möjlighet är att försöka bli vän med sig själv, och med sin inre jord? Dessa bilder utgör i vart fall redan en tanke, en yttre form åt en inre föreställning, om att vår värld kunde tänkas bli sådan som Knud Odde målat upp den för oss. Eller kanske är den redan nu just så här, om vi förmår att gripa det, under en ljus himmel över en skuggskön jord. Med manligt och kvinnligt i rofylld dualism. Med handling genom icke-handling, så som taoismen hävdar, där den väljer att avstå från makt. För den som hellre uppnår lycka genom enkelhet, och i ett uppgående i naturens mäktigt snurrande hjul. Men, bilderna kommer inte med en predikan, här finns istället en underliggande fin humor och en stillsam, världsklok, melankoli. Bli klokare, den som vill, eller slipp då, den som föredrar det. Men bilderna har lämnat sitt tystlåtna budskap. Sitt icke-svar. Sin dröm.”

Håkan Sandell

Pressetekst: Banja Rathnov Galleri og Clausens Kunsthandel.